josefinerlin

alltså, en person kan tänka för mycket. en person kan driva sig själv till vansinne. jag är levande bevis på detta. ett mycket bra, levande bevis på detta.
jag mår bra. mycket bättre än på länge. att så lite kan göra så mycket. jag börjar se ljuset. men samtidigt som jag ser ljuset finns de oro där. för saker som jag inte borde oroa mig för. men jag börjar bli van. det handlar om att gå emot det.
men hur kan en sak uppta så mycket av ens tankar. jag förstår när de kommer till ångesten och fobierna. men en sak som inte borde uppta all ens tankeverksamhet. en sak som påverkar mitt humör till hundra. när blev jag en sådan person? tydligen igår. och det är hemskt. det är jobbigt och det är frustrerande. jag vill inte vara den tjejen.
men jag har pratat med två vänliga själar om mitt så kallade dilemma (som antagligen inte ens är ett dilemma) och jag ska bara tagga ner. låta det som sker ske. och inget annat.
men jag hoppas.

imorgon bär det av. kanothajk. josefin goes tälting. haha. hur faan ska det gå? om man bortser från det uppenbara (ångestproblematiken) så tycker inte jag helt att jag är en skogsperson. inte heller en person som padlar kanot som fritidssysselsättning. men de ska bli spännande. ska bli kul att göra nått annat. att se nått annat. att utmana ångesten. att komma hem på fredag eftermiddag och känna; faan jag klarade det. visst, jag är realistiskt, jag kommer säkert få ångest och må dåligt, men jag ska klara det. det är så jag tänker.

nej. nu blir det lite serier innan sängen.