josefinerlin

kvällen började underbart. kom hem till Sofie vid sex, vi fixade lite med maten (hon hade gjort allt i stort sett) och åt en god soppa. sen gjorde hon sviiin gott kaffe med hennes lyxmaskin och vi tittade en stund på Blåsningen. efter det gjorde vi snacks i form av dipp o grönsaker osv.
Melodifestivalen tittade vi på och det var kul. alla är lika kassa som vanligt. Salem Al Fakir van mitt hjärta. jag fann mannen i mitt liv. haha. helt söt människa.
sen fick jag manikyr av sofie, och det var underbart. hade ingen aning om att hon faktiskt var utbildad inom det. mina naglar luktar fortfarande rosor. underbart.
vi kollade på 27 dresses och Jalla Jalla.

jag och Madde gick från henne strax innan 12 så jag skulle hinna med min sista buss från stan 00.26. det var fulla människor överallt och det var störande. alkoholen stank och alla skrek i stort sett. men vi stog ut.
väl framme på brunnsparken gick jag av och min buss kom strax efter. skönt att slippa vänta tänker jag.
det tog oss 15 min att åka till korsvägen. jag märkte på en gång att de var växellådan de var fel på, ni vet när man hör hur motorn verkligen varvar. japp. jag tänkte stilla för mig själv - han tänker vell faan inte åka ut med denna bussen på motorvägen?? min panik började komma. men jo, den dumma jäveln kör ut på motorvägen. när vi kör upp för den lilla lilla backen för att komma ut på leden kommer den första smällen och de låter som om hela motorn ramlar av bussen. jag skrek, utan att reagera på att jag skrek. allt jag kunde tänka på var - faan om vi börjar rulla nerför här är de kört med oss. jag vill inte dö.
han kunde ju inte stå still där så han pressade upp på ettan antar jag, och vi kom utt på leden. i nerförsbacken va de inte nå större problem, men för er som aldrig åkt till Mölnlycke kan jag berätta att den första sträckan är en enda lång uppförsbacke. han klarar fem sekunder på den, sen kommer nästa skarpa smäll, och han glider in på sidan. vi börjar rulla nerför. Jag får sån panik att de börjar sticka i hela händerna och armarna och jag blir asvarm och känner verkligen hur jag hyperventilerar. Jag försöker lugna mig själv - inte panikångest nu, inte panikångest nu, de löser sig de löser sig. busschaffören höll på och höll på och jag ville bara att han skulle inse att det inte gick att åka med den. han verkade ha insett de och stängde av bussen och ringde en massa. jag blev lugn.
sen börjar den  jäveln gå av bussen och hålla på. jag blev rädd igen, då tänkte jag - men om bussen börjar rulla nu när han inte är på, hur faan ska vi kunna göra nått? det är ju bara knappar på bussen. hur ska jag veta hur man bromsar. haha. men ja. efter att vu suttit där i kanske en halvtimme kom de tillslut en buss till oss.
Jag kom hem en timme senare än planerat och jag var helt slut efter rädslan.
men hem kom jag.

bilder från den tidigare delen av kvällen, den trevliga, lägger jag upp senare. för nu ska jag nämligen snart åka och kramas med min bästa sigge, som jag saknar så massa mycket.

btw, Salem Al Fakir vann mitt hjärta igår. så sjukt söt. haha.