josefinerlin

att sitta i soffan o känna halsen bli tjock. det tar en millisekund för kroppen att reagera. det tar skallen typ en minut att hinna reagera. detta skapar en obalans. kroppen sitter redan o pumpar adrenalin o hjärtat pumpar o halsen tjocknar ännu mer, pga allt detta.
skallen försöker frenetiskt lugna ner kroppen, tala med den, sansa med den, resonera med den. oftast fungerar inte detta. iblandf ungerar det. det enda som igentligen fungerar är bara att härda ut skiten. skaka och vara livrädd i allt från tio minuter till flera timmar.

det jobbiga är att jag känner att jag är påväg upp. vilket gör det ännu jobbigare när detta händer. för då känns de som tre steg bak. och det varken vill eller orkar jag.

jag önskar att kroppen lyssnade bättre på skallen. att det gick o tala med den.

det är jobbigare när jag är ensam. av den enkla anledningen av att om de mot alla ods verkligen skulle hända nå med mig, så är jag inte ensam. men de måste vara nån jag känner o litar på. som jag är trygg med. men ensamheten måste jag lära mig att stå ut med. för en människa måste kunna vara ensam.

vet inte varför jag skriver detta. så öppet o ärligt. är väl kanske mitt sätt att försöka få kroppen att sakta ner för tillfället. att halsen ska sakta ner. sluta kännas tjock. så att säga.


nej nu ska jag göra nå annat.