härda.
det som inte dödar härdar. eller hur är det folk säger. jag vet inte jag. jag tror inte detta härdar mig. inte alls faktiskt. jag tror mer det bryter ner mig. sakta, men säkert.
jag fattar inte hur jag blev såhär. jag har aldrig varit såhär innan. det läskiga är att känslan jag får, när jag sitter mitt i det, är så svår att hantera. känslan att vilja fly, till vilka medel som helst, är så skrämmande.
det är tur att jag har vissa människor. som står ut med allt mitt gnatande. och mitt hoppande i humöret.
jag menar, hur lätt är det att förhålla sig till en person som ena stunden är glad o rolig, som vanliga josefin, och i nästa sekund blir helt okoncentrerad o livrädd. det kan inte vara den lättaste uppgiften mina vänner har fått.
och detta är, utan tvekan, en av de svåraste sakerna jag har behövt gå igenom.
men faan den som ger sig. monstret ska bort ur skallen, om jag så ska behöva slita ut det ensam.
för vem orkar leva i rädsla och panik? Inte jag iaf. då går jag under.
för övrigt så var jag hemma i helgen. det var fint o träffa alla personer o alla djur. men det var jobbigt. kanske för jobbigt just nu. och allt påminde om mormor. för första gången. det var jobbigt.
men jag tog mig dit, och hem, och det är jag stolt över.
det bästa på hela resan var nog bilresan och shoppandet med enbart systrarna. vi har alla flugit ut hemmet nu. det känns skrämmande att de två små blivit så stora. fint, men skrämmande. var det inte nyss jag lämnade dom på förskolan och michelle bara grät och grät för att jag skulle gå?
imorgon är en ny dag. en ny vecka med nya tag. imorgon blir det vårdcentralen igen. kl 8 på morgonen. förlåt mig, men sover inte jag fortfarande då? haha. men ja. sen till skolan för skrivande av b-uppsatsen.
nu blir det ett till avsnitt av Mad Men, sen ska min tunga skalle vila.
jag fattar inte hur jag blev såhär. jag har aldrig varit såhär innan. det läskiga är att känslan jag får, när jag sitter mitt i det, är så svår att hantera. känslan att vilja fly, till vilka medel som helst, är så skrämmande.
det är tur att jag har vissa människor. som står ut med allt mitt gnatande. och mitt hoppande i humöret.
jag menar, hur lätt är det att förhålla sig till en person som ena stunden är glad o rolig, som vanliga josefin, och i nästa sekund blir helt okoncentrerad o livrädd. det kan inte vara den lättaste uppgiften mina vänner har fått.
och detta är, utan tvekan, en av de svåraste sakerna jag har behövt gå igenom.
men faan den som ger sig. monstret ska bort ur skallen, om jag så ska behöva slita ut det ensam.
för vem orkar leva i rädsla och panik? Inte jag iaf. då går jag under.
för övrigt så var jag hemma i helgen. det var fint o träffa alla personer o alla djur. men det var jobbigt. kanske för jobbigt just nu. och allt påminde om mormor. för första gången. det var jobbigt.
men jag tog mig dit, och hem, och det är jag stolt över.
det bästa på hela resan var nog bilresan och shoppandet med enbart systrarna. vi har alla flugit ut hemmet nu. det känns skrämmande att de två små blivit så stora. fint, men skrämmande. var det inte nyss jag lämnade dom på förskolan och michelle bara grät och grät för att jag skulle gå?
imorgon är en ny dag. en ny vecka med nya tag. imorgon blir det vårdcentralen igen. kl 8 på morgonen. förlåt mig, men sover inte jag fortfarande då? haha. men ja. sen till skolan för skrivande av b-uppsatsen.
nu blir det ett till avsnitt av Mad Men, sen ska min tunga skalle vila.
Kommentarer
Trackback
