josefinerlin

dagen har varit mycket bra. mycket bra faktiskt. skön promenad på morgonen med Sigge och Philip. sen hem o laga mat till mig o jennifer. snack o skratt med henne. det är skönt att veta att vi fortfarande kan skratta åt saker som bara vi kan skratta åt. kramas med sigge är bra med. ett skönt bad och så vidare. roligt avsnitt av How I met your mother osv.
sen hem till Philip för gott kaffe och så. klappa katterna. sen bilresa hem. alltid skönt.

dock så var känslan redan där när jag vaknade. nedstämdheten som jag så väl känner igen. den krypande gnagande ångsten som är så skitigt jobbig. jag vet att den går över, måste bara anstränga mig så mycket för att de inte ska synas. att ångesten och paniken inte ska slå sig genom o skrika ut all oro.
vad är de jag oroar mig för lixom? släpp det josefin. även om de absolut värsta skulle hända, så är det inte så farligt.
måste lära mig att släppa på kontrollen.
ringde mamma, försökte dividera med henne om de, men de hjälpte inte helt. inte alls faktiskt. det brukar hjälpa, men det gjorde de inte.
men som sagt, handlar om att ta ett andetag och se den stora bilden. för jag mår bra, igentligen. mycket bra faktiskt för en gångs skull. ser saker mer positivt än jag gjort på länge. men man får ha dåliga dagar. faktiskt.

imorgon är en ny dag. städa, tvätta, träna och styra upp lite är planen.
lördag är det melodifestivalen hos jennifer och sigge som står på schemat. dregla över hennes tv ska jag göra.

dock går en hel del tankar till min bästa, finaste och mest underbara själsfrände Tess. SMSen från henne gjorde att de blev ett hål i hjärtat. Vill finnas där för dig, när du behöver mig som mest. Just nu verkar de vara en sån dag. för du är finast. och jag älskar dig mer än jag trodde var möjligt att älska en vän.