josefinerlin

det jag går igenom nu vill jag aldrig någonsin behöva genomlida igen. jag vet att jag gnatar och jag tjatar. men man måste få älta, annars äter ångesten och tankarna upp än.
att behöva göra en person så sjukt illa, en person som är man älskar mer än vad man trodde var möjligt, är det sjukaste jag varit med om. hur hamnade jag här? vad gjorde jag för fel för att kärleken skulle ta slut? att behöva ta beslutet att göra detta trodde jag var det svåra. men jag hade så fel. det svåra är att inte låta paniken, oron, ångesten förtära mig. det är det svåra.
hur agerar man som person när ens bästa vän sitter på golvet och gråter, för nått som jag gjort? man kan inte trösta personen, det känns fel. det är ju jag som skapat problemet.
jag är så rädd och känner mig så jävla ensam. jag har nog aldrig kännt mig såhär ensam innan. jag sitter i en stad som inte är min hemsta, med bara ett fåtal människor som bryr sig om mig. vad gör jag här? varför åker jag bara inte hem till trygga mamma? jo för livet står i vägen. för livet stannar inte upp bara för man tar ett livsändrande beslut.
jag önskar vi hade en pausknapp på livet. då hade jag utnyttjat den nu. så jag kunde åka hem till mamma och skrika ur all min vrede och sorg o panik.

jag hatar mig själv. men jag vet att jag gjorde rätt. konstigt nog gör vetskapen om att det var rätt, det hela svårare.

jag vill vara barn igen.